Jag bor i ett höghus med sju våningar + källare och som empat är det verkligen inte det lättaste. Jag får ofta känslor från ingenstans och även fysiska symptom som inte är mina. Hur vet jag att detta inte är mitt? Jo för att det försvinner när jag går hemifrån. En del försvinner inte med en gång men om jag sover borta en natt så brukar jag vakna där på morgonen och förundras över hur annorlunda jag mår jämfört med hemma, speciellt om jag som förra helgen sov hos någon som bor i hus utan grannar tätt inpå - med bara värdinnan och hennes katt. Hemma kan jag uppleva allt från humörsvängningar till smärtor i olika delar av kroppen och jag har till och med drabbats av depressiva tankar och melankoli som jag bokstavligen känt att jag måste springa ifrån (ut på promenad, helst ut till skogs) för att jag upplever att de ju inte kan vara mina. När jag sen kommer tillbaka hem så är jag beredd på att dessa energier ska finnas där och det är lite lättare att hålla de på avstånd men när jag slapp
Jag hade stora planer för första dejten med mig själv. Jag tänkte klä upp mig, gå ut och äta och gå på komikershow. För är det något jag gillar så är det att skratta, så när min favoritkomiker skulle uppträda kunde jag inte låta bli att boka en biljett. Jag har varit nervös av olika skäl, det mesta har handlat om att gå ut ensam en söndagskväll och sen åka hem ensam i mörkret. Jag har pratat med mig själv och sagt att det inte är någon större skillnad mot att gå ut och träffa vänner samma tid en annan kväll i veckan och sen åka hem själv på precis samma vis. Enda skillnaden nu är att jag inte varit på platsen förut och att jag inte ”gått ut” själv på minst 9 år. Ja det är nio år sedan mitt trauma och sen dess har jag sakta men säkert återvunnit bit för bit av mitt tidigare liv, bl.a. att kunna åka till stan eller till vänner ensam och sen åka hem när det är mörkt. Dock alltid med ”min lilla vän” med mig (självförsvarssprej) och alltid den väg som för mig närmast hem. Aldrig taxi, b